Grekland, ständigt detta Grekland...

Ingen har väl undgått att Grekland och den grekiska finansiella krisen parkerat på nyhetssidorna den gångna våren. Denna vecka ställs situationen på sin spets: en (ytterligare) nedgradering av ratinginstitut och ett nära förestående EU/IMF-möte är bara ett par av maj månads akuta händelser.

Visst börjar man fundera. Tankarna virrar runt i rätt många, krångliga vindlingar.

Jag funderar kring det där med välfärd och vem det är som finansierar välfärden? Egentligen. Är det staten eller individen som har ansvaret? Att konsekvent underbalansera budgeten - som i Greklands fall - och utlova allt mer omfattande förmåner - vad innebär det för kontraktet mellan individ och stat? Vad innebär det för kontraktet mellan generationer?

Så irrar tankarna iväg till hur underskottet finansieras. Att som Grekland finansiera en stor del via (rätt kort) upplåning på finansmarknaderna innebär naturligtvis att man är utsatt för samma finansmarknaders ofta ganska nervösa reaktioner. Följa John-beteende, det eviga sökandet efter förtroende som just nu inte står att finna någonstans - och konsekvenser av nervositeten som står att avläsa i räntan på grekiska statsobligationer. Man kan tycka vad man vill, man kan kalla de nervösa reaktionerna för irrationella eller kortsiktiga men faktum kvarstår: som skuldsatt sätter man inte själv agendan. Är obligationsmarknaderna nervösa så är de!

Så vad göra? Alternativen för den grekiska regeringen är många och disparata. Strama åt budgeten, sälja tillgångar (försäljning av grekiska öar har föreslagits - seriöst eller inte må vara osagt...) eller strukturera om den existerande statsskulden. Jag har ingen kristallkula. Jag anar bara att slutakten i det nuvarande grekiska dramat kommer att ge en ny innebörd till vad vi nu definierar som möjliga lösningar. Skriva upp pensionsåldern med 15 år, börsnotera Kreta eller skriva ned utestående statsskuld med 50%. Känns orealistiskt nu - men om ett par veckor...?

Hälsningar
Jeanette Hauff, sparekonom

Tre år sedan Lehman-kraschen

Kommer du ihåg hur det såg ut för exakt tre år sedan? Måndagen den 15 september 2008 möttes man av rubrikerna som talade om att den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers hade ansökt om konkurs. Vi som följde marknaderna då minns säkert bilderna av anställda som tågade ut ur Lehmans skyskrapa med kartonger fyllda med sina kontorssaker under armarna. Sedan kom raset. Lehmans konkurs var gnistan som kastade en orolig världsekonomi in i en global finanskris.

Det har nu gått tre år sedan finanskrisen brakade loss. Men det här inlägget handlar inte om Lehman Brothers eller finanskrisen. Istället tar vi en titt på börsutvecklingen de senaste tre åren. Börsen har som bekant varit extrem under de här åren. Jag tyckte att det var dags att sätta de senaste upp- och nedgångarna i perspektiv.

I juli 2007 nådde Stockholmsbörsen sin högsta nivå. Därefter påbörjades en nedgång som höll i sig till november 2008. Under denna period tappade börsen över halva sitt värde (den sjönk 55 procent). November 2008 markerade börsens lägsta nivå. Från denna nivå rörde sig börsen sidledes under några månader, men började därefter stiga. Totalt uppgick uppgången till 122 procent på drygt två år (fram till januari 2011 som var den senaste toppen). Sedan dess har börsen fallit tillbaka rejält och uppgången sedan botten i november 2008 är nu ”endast” 68 procent. 

Så där är vi nu. En intressant iakttagelse är att i januari i år hade aktiemarknaden hämtat hem hela nedgången under finanskrisen. Räknat från toppen 2007 till den högsta nivån i januari i år var börsen alltså oförändrad. Men sedan dess har börsen som bekant fallit tillbaka. För att nå tillbaka till toppnoteringen i år behöver börsen stiga ca 32 procent, och ska vi få med utdelningarna måste börsen upp knappt 37 procent.

Det är en svängig resa börsen har gjort de senaste åren. Många bedömare menar att vi får vänja oss vid den här ryckiga börsen framöver. Det innebär att risken med aktier ökar. Det fick sparare som behövde sina pengar vintern 2008 erfara. Förutom att sprida sina risker mellan olika tillgångsslag påminner detta om att det kan vara vettigt att sprida sina insättningar över tid. Månadssparande är ett ypperligt sätt att öka riskspridningen. Man vet aldrig om börsen är dyr eller billig förrän i efterhand. Sprider man ut sina insättningar minskar risken att köpa dyrt avsevärt.

Ps. Om du gör jämförelsen ovan kanske du får andra siffror. Det beror förmodligen på att du antingen tittar på ett annat index eller glömmer utdelningarna. Alla siffror ovan gäller börsens OMXS30-index och är inklusive återinvesterade utdelningar.

Hälsningar
Jim Rotsman, chef investeringserbjudandet