Peter Malmqvist skriver i förra måndagens DN (14/2) om risker i pensionssystemet. Han skriver, helt riktigt, om svårigheten för många människor att vara sin egen kapitalförvaltare. Jag har bloggat om det tidigare: att många är passiva och ointresserade när det gäller sitt sparande, att tron på den egna kunskapen om investeringar är minst sagt sviktande och att dessa två egenskaper rimmar illa med hur det nya pensionssystemet är utformat. Jag håller helt med Malmqvist om att sparandet ÄR ditt livs största affär och ska behandlas därefter!
Malmqvist tycker att det är obegripligt att den statliga grundpensionen har en koppling till börssvängningarna och därmed en viss risk. Jag antar att han tänker på det faktum att AP-fonderna innehåller en stor del aktier, och att det finns en direkt koppling mellan pensionernas storlek och storleken på AP-fonderna. Anledningen till att AP-fonderna har en viss risk i delar av sina investeringar är pga att man är en långsiktig investerare.
Om man följer Malmqvists råd och sänker risken i AP-fonderna, sänks även den förväntade avkastningen. På kort sikt gynnar det dagens pensionärer - sannolikheten att buffertfonderna har större skulder än tillgångar de närmaste åren minskar - men vad händer på lång sikt? Ta ett fyrtioårigt perspektiv, dvs det perspektiv som gäller för dem som just nu inträtt i arbetslivet. Nivån på deras pensioner kan tryggas just därför att buffertfonderna tar en viss risk, vilket långsiktigt kommer bygga kapital.
Enligt Malmqvist ska svensken sänka sin risknivå och max en fjärdedel av människors sparande ska vara investerat i aktierelaterade produkter vid pensioneringen.
Svårigheten är bara att få ett grepp om helheten för den där individen som just ska pensionera sig. Hur mycket ligger i fastigheter? Hur mycket av sparandet är de facto inkomstpension (som ju trots att den kan variera inte har samma profil som ett aktiesparande)? Hur mycket finns i annat sparande?
Självklart ska den som står inför utbetalningsstart tänka på att sänka risken och ha en sparhorisont 5 år för de pengar som ska konsumeras de närmaste 5 åren. Eller 10 år för de som ska konsumeras 5-10 år från nu och så vidare. Lika självklart att reducera risken vid pensionering är det att man som yngre sparare ska ta risk. Rejält med risk.
Unga människor har sin största tillgång i sitt humankapital. Den risk han eller hon tar i sitt tjänstepensionssparande eller sitt premiepensionssparande är i början försumbar i relation till humankapitalets storlek. Kruxet är, vilket Malmqvist är inne och snuddar vid, att individer funkar olika vid kursfall. Jag tror inte att man, som Malmqvist generellt kan säga att alla individer har en gräns vid 15-20% kursfall och att det efter denna gräns utbryter panik. Vissa attraheras av möjligheterna, andra skräms av nedsidan - de individuella variationerna är många.
Den föreslagna lösningen då? Malmqvist menar att arbetsgivare och politiker måste visa ett större intresse och informera mer om systemets risker. Pensionskunskap ska införas på gymnasiet och marknadsföring av finansiella produkter måste regleras. Jag håller med - men varken utbildning av gymnasister eller marknadsföringsregler (som ju redan finns) kommer att förändra särskilt mycket
Det nya pensionssystemet kräver en insats av den enskilde individen. Vi riskerar att se en situation med ökade skillnaden mellan de som engagerat sig och därmed fått en högre pension, och de som inte brytt sig och får lägre inkomst att leva på som pensionärer. Den stora utmaningen för branschen, för politikerna och för utbildningsväsendet är framförallt att öka intresset. Att förenkla så att folk förstår. Att kalla en såg för en såg. Så att gemene man har en möjlighet att fixa till en hyfsad pension utan att läsa tjocka luntor. Så att de allra flesta känner att de har någorlunda koll. Ungefär som när man installerar en ny teve. Det kräver en viss arbetsinsats. Det kanske inte är vad man skulle benämna som kul. Det bör dock vara så enkelt att man i alla fall slipper instruktionsboken på polska.
Hälsningar
Jeanette Hauff, sparekonom
