Hörde ett intressant och tänkvärt reportage på Kaliber i P1 (en aldrig sinande källa till kunskap) om de ofrivilliga företagarna – människor som inte själv valt att bli enmansföretagare utan som mest ”hamnat” i den situationen. Programmet tar upp exempel med projekt- och visstidsanställningar som tagit slut och inte ersatts av en fast anställning, men där arbetsgivaren hintat om att framtida uppdrag istället skulle kunna ges på konsultbasis. Det kan säkert se ut på en mängd olika sätt – poängen är att företagsamheten inte tillkommit på det sätt vi kanske traditionellt förknippar med egenföretagare: entreprenören med en affärsidé som börjar i liten skala, etc. etc.
Vad reportaget på ett mycket bra sätt ger en bild av är hur grunden för vår trygghet och välfärd förändras. Arbetslagstiftningen ser annorlunda ut för fast anställda och egenföretagare, föräldraledighet påverkas, sjukskrivning likaså. Allt detta förväntas den nyblivne egenföretagaren hålla koll på.
Sparandet, eller välfärdskonsumtionen i framtiden, påverkas naturligtvis också. För egenföretagare gäller inte att företaget per automatik gör avsättningar till tjänstepensionen – det förväntas du göra själv. Och missar du det – då är det den nya versionen av statlig pension som gäller – mellan 40 och 50% av slutlönen.
Det här sätter ett helt nytt ljus på vår gamla diskussion om behovet att spara själv. Jag tänker inte komma med några pekpinnar – saker och ting förändras, arbetsmarknaden idag ser inte likadan ut som arbetsmarknaden igår. Vad som är galet viktigt är att vi som individer mentalt hänger med. Att vi förstår varifrån vår framtida trygghet kommer att stamma, att vi har realistiska uppfattningar om vad staten kommer att fixa, vad arbetsgivaren kommer att ta hand om och vad vi måste klara av själv. Och här, mina vänner, här tror jag att vi inte är helt i synk med verkligheten! Lyssna gärna på länken och säg vad du tycker!
Hälsningar
Jeanette Hauff, sparekonom
