Ingen har väl undgått att Grekland och den grekiska finansiella krisen parkerat på nyhetssidorna den gångna våren. Denna vecka ställs situationen på sin spets: en (ytterligare) nedgradering av ratinginstitut och ett nära förestående EU/IMF-möte är bara ett par av maj månads akuta händelser.
Visst börjar man fundera. Tankarna virrar runt i rätt många, krångliga vindlingar.
Jag funderar kring det där med välfärd och vem det är som finansierar välfärden? Egentligen. Är det staten eller individen som har ansvaret? Att konsekvent underbalansera budgeten - som i Greklands fall - och utlova allt mer omfattande förmåner - vad innebär det för kontraktet mellan individ och stat? Vad innebär det för kontraktet mellan generationer?
Så irrar tankarna iväg till hur underskottet finansieras. Att som Grekland finansiera en stor del via (rätt kort) upplåning på finansmarknaderna innebär naturligtvis att man är utsatt för samma finansmarknaders ofta ganska nervösa reaktioner. Följa John-beteende, det eviga sökandet efter förtroende som just nu inte står att finna någonstans - och konsekvenser av nervositeten som står att avläsa i räntan på grekiska statsobligationer. Man kan tycka vad man vill, man kan kalla de nervösa reaktionerna för irrationella eller kortsiktiga men faktum kvarstår: som skuldsatt sätter man inte själv agendan. Är obligationsmarknaderna nervösa så är de!
Så vad göra? Alternativen för den grekiska regeringen är många och disparata. Strama åt budgeten, sälja tillgångar (försäljning av grekiska öar har föreslagits - seriöst eller inte må vara osagt...) eller strukturera om den existerande statsskulden. Jag har ingen kristallkula. Jag anar bara att slutakten i det nuvarande grekiska dramat kommer att ge en ny innebörd till vad vi nu definierar som möjliga lösningar. Skriva upp pensionsåldern med 15 år, börsnotera Kreta eller skriva ned utestående statsskuld med 50%. Känns orealistiskt nu - men om ett par veckor...?
Hälsningar
Jeanette Hauff, sparekonom
